Hur mycket tårar finns det egentligen i en människokropp?
Så mycket vet jag, att dom iallafall aldrig kan ta slut..

För som jag har gråtit sen den hemska dagen den 27/4 2020

Och det är inte det att vi inte visste att det snart var dags att säga farväl.

Så illa som han rörde sig på slutet, så borde vi egentligen tagit tag i det tidigare,

men han verkade liksom inte ha ont, han var pigg och glad, och tjöt av glädje varje  gång vi gjorde oss klara för att gå promenad.

För, det är ju ett djävulskt beslut att behöva fatta, 

att ringa det där samtalet och att beställa tid för att ens Älskade hund ska dö.

Vi pratade om att nu måste vi ta tag i det, men det var alltid, att vi ger honom helgen, och sen så.

Men helgen kom och gick, och sen i början på veckan var det som om vi båda två körde huvudet i sanden, och låtsades som att beslutet inte fanns.

Och så gick veckorna....

Och han blev ju inte bättre...

Och tillslut fick vi inte bestämma själva.

Eller fick vi det?
Skuldkänslorna ekar i mig stundtals.

Var han verkligen klar?

Ja, hans kropp var det iallafall...

För det som hände var att vi vaknade på måndagsmorgonen den 27/4

Thomas jobbade en liten stund, innan han stack ut på morgonprommis med hela gänget.

Jag pulade runt hemma, och gjorde mig klar för att sticka å jobba, skulle börja 8.15

Så vid 7.30 stod jag i köket och tuggade på en lingongrovamacka med stekt ägg, jobbkläderna låg på köksbordet, redo för mig att hoppa i.....

Då ringer min telefon...

När jag ser att det är Thomas som ringer, får jag direkt en klump i magen.

Något har hänt, Thomas ringer inte nu för att snicksnacka...

Och jag hör direkt på hans röst att, det här är inte bra...

Hör hur han säger att Dollar har ramlat ihop, och kan inte resa sig hur mycket han än försöker, jag måste komma med bilen, vi måste åka in och ta bort honom.

Och DÄR for Min äggmacka upp från magen och hamnade på köksgolvet...

Vetefaan hur jag tog mig ut till bilen, och minns knappt hur jag tog mig upp till kohagen,,,

minns att jag fick stanna till en stund, för jag såg inte vägen för alla tårar...

När jag kom fram till kohagen, hade Dollar lyckats kravla sig på benen på något vis.

Men han var som förlamad i bakdelen på vänster sida, 

ändå gjorde han ett försök att springa mig till mötes när jag klev ur bilen.

Älskade, Älskade Dollar❤️

Skönt att inhoppet i min bil är så lågt, för vi lyckades baxa in honom.

Thomas sa då att han tyckte vi skulle åka hem och låta honom vila för att se om det släppte.

Men nu var det faktiskt jag som var den starka, den förnuftiga, den som tog kommandot, och bestämde att nu, nu är det dags.

För där och då resonerade faktiskt min hjärna ganska förnuftigt.

Det kändes ändå på något vis som om Dollar "valt" rätt tillfälle.

Det var måndag, jag skulle jobba dagtid och behövde inte ersättas eftersom vi är en man extra just på måndagar.

För i min syn hann jag se att vad händer om han piggar på sig, men samma sak händer igen på en kvällspromenad när jag är på jobbet.

Jag kan då inte bara lämna macken för att åka och plocka upp min hund...

Att jag kunde resonera så förnuftigt just där och då i den situationen, det förvånar mig lite.

Så vi styrde bilen mot Strängnäs för att göra det värsta en djurägare tyvärr måste göra.

Ta Farväl av en Älskad familjemedlem.

Faan va jag grät i bilen, och trots att det var jag som tog kommandot, så ville jag flera gånger utefter färden bara skrika åt Thomas att vända bilen vid första bästa tillfälle och åka hem igen..

Men vi fortsatte åka....

Kommer fram, parkerar bilen och både Thomas och jag bryter ihop.

Men det är jag som går in på djurkliniken och hulkande förklarar vårt ärende,

Det är jag som slår in fel pinkod 3 gånger när jag ska betala, så mitt kort spärras,

Och det är jag som går ut och spyr i buskarna utanför entrén, när Thomas kommer in med Dollar..

FY FAAAAN vilken vidrig känsla...

Vi går tillsammans in på rummet där Fantastiska Dollar ska få sluta sina dagar.

Dom har gjort så fint,

mjuk madrass, sköna filtar, tända ljus.

Veterinären kommer in och berättar hur det ska gå till,,

jag ligger brevid Dollar på golvet, men det är som om jag inte är där.

Det känns som mer som att jag står utanför alltihop,

det känns som att jag står brevid veterinären och kollar på en film liksom...

Dollar får den första lugnande sprutan, som ska göra honom så trött, så han inte märker nånting...

Vi ligger brevid honom, Thomas och jag,

pratar med honom,

klappar på honom

berättar hur mycket vi Älskar honom, 

berättar hur mycket han betytt, och betyder för oss,,

och han blir dåsigare och dåsigare.

Efter ca 20 min kommer en sköterska in för att sätta kanylen i benet, och då tyckte vi att Dollar nästan redan var borta.

Men OJ, när hon började pilla på honom, så piggade han på sig, lyfte huvudet och ville veta vad hon pysslade med.

Hon sa då,,, 

-Oj, han känns inte redo ännu!!!!

Och tro mig, DOM orden ÄTER upp mig inifrån.

Var han inte redo????

Veterinären kommer in igen och ger honom ytterligare lugnande, denna gången i muskeln...

Och sen redan efter 5 minuter sover han djupt.

Och så är det då dags för veterinären att ge honom överdosen av sömnmedel som gör att han somnar in i sömnen så att säga...

Och återigen, man ville bara skrika STOP, vi har ändrat oss, ge honom uppvaknande istället.

Men ingen av oss skriker, och det tar bara ett par sekunde efter att Dollar fått överdosen, när veterinären lyssnar på honom, och säger,

Nu är han borta, nu sover han för alltid...

Alltså, tårarna sprutar nu när jag skriver, men det är ingenting mot vad dom sprutade där och då.

Jag hade så jävla ont i huvudet, så jag var säker på att min hjärna var på väg att explodera. 

Vi åkte hem under tystnad, sa ingenting till varandra, båda bara grät.

Men nånstans innerst inne försökte jag ändå se något positivt i det hela.

Och det enda som var positivt, var att vi inte behövde ta det där steget att ringa och boka tid.

Och på så vis visste vi inte på söndagen att vi gick och la oss tillsammans som en familj på 5 För sista gången.

Vi visste inte att Dollar åt sin sista måltid på måndagsmorgonen,

och vi visste inte när Thomas gav sig iväg på promenaden att den skulle bli den sista föralltid  tillsammans med Världens Bästa Mest Älskade SuperDollar♥️

Det var jobbigt att komma hem, kändes som att jag höll på att kvävas av husets väggar.
Jag ville ut i skogen, och Thomas kände likadant.

Så vi gick, och vi gick och vi gick.

Jag brukar säga att jag känner mina skogar, men denna gång gick vi liksom utan en plan, och hamnade faktiskt vilse en stund.

Men vad gjorde det, hade ju ingen tid att passa.

Vi pratade mycket om Dollar under promenaden, grät, och grät och grät, och det gjorde så att när vi återvände hem igen efter nästan 3 timmar, så kändes det lite lättare i bröstkorgen.

Och då är det första vi får syn på när vi kommer in på tomten Dollars matskål som stod nedanför trappan eftersom han ätit sin frukost på morgonen utomhus.

Och då brast det för oss båda igen..

Suck, det kändes som om man aldrig skulle kunna bli glad igen.

Så gick vi in, satte oss på varsin sida av köksbordet, stirrade ner i det, båda handlingsförlamade att göra ett jävla skit.

Satt så en stund, men sen kom den där kvävningskänslan över mig igen, och jag kände bara att jag måste härifrån.

Jag sa till Thomas att jag sticker ut i skogen igen, han sa, jag följer med,,,,,.

Så då gick vi lite till...

Under måndagskvällen unnade jag mig verkligen att gråta fullt ut.

Hade först inte tänkt skriva något på FB, men ångrade mig, kände att jag ville plåga mig själv.

För det var verkligen en plåga att läsa alla fina kommentarer, men det var på nåt vis en skön plåga, och det kändes rätt att ta den på en gång när man ändå mådde så dåligt som man gjorde...

Konstigt ändå, att där och då tror man att man aldrig ska bli glad igen, men jag är ändå förvånad över hur fort man liksom anpassar sig.

Visst gråter jag fortfarande mycket varje dag, men det är tur jag har mitt jobb som jag trivs med, för där får jag liksom en fristad, där får jag tänka på annat en stund.

Men en kund frågade Mig häromdan om det hänt nåt?
-Du ler som vanligt, men ditt leende når inte ögonen, sa hon...

Och det stämmer nog jäkligt bra, jag går hela tiden omkring och känner mig sorgsen,

tycker inget är riktigt kul.

Är inte sugen på att spåra, inte valla, inte lyda, bäst trivs jag när jag bara får strosa omkring i min skog.

Har knappt varit inne på FB på en vecka, har svårt att se hur andras liv tuggar på som vanligt, när mitt eget har vänts uppochner.

Inte för att jag inte förstår att andras liv fortsätter som vanligt, det är bara jobbigt att se det, om nån begriper vad jag menar...

Men nu har ändå en vecka passerat.

Jag gråter fortfarande ofta när jag tänker på vår SuperHjälte, men det gör inte lika jävla ont längre, och jag kan prata om honom utan att få ångestattacker.

Har också börjat kunna titta tillbaka på alla fina bilder vi har av honom.

Finns så många så det är svårt att välja ut Älsklingsbilder.

Men jag hittade några jag gillade som till att börja med representera honom i dom grenar han tävlades i...

Rapport,,, en bild jag Älskar av honom och mig påväg ut till B-stationen♥️

 
Lydnad,,, älskar bilden. Färgerna,,, Dollars färg på öronen och mitt hår, vi hör ihop♥️
 
Spår,,, glädjen när jag belönar honom vid slutpinnen,,, återigen färgerna, mitt hår, Dollars öron♥️
 
Skydd,,,, 38 kg DollarDynamit påväg att fälla figgen ♥️
 

Såklart har vi många fina tävlingsminnen också.

SuperDollar var ju både RapportChampion och SpårChampion.

5 BruksSM kvalade han in till.

Sitt första gjorde han i Edsbyn 2010♥️
 

Och hans sista rapportstart gjorde han med den äran i Nynäshamn 2014♥️
 
Men mest av allt var han förstås en mycket älskad familjemedlem, som vi fick äran att ha i våra liv i nästan 13 år.

Som Thomas sa i nån intervju som gjordes i nån tidning,,,

"En hund som Dollar kan man får En gång i livet, och då ska man ha tur"
 
Nu springer SuperDollarn fram på dom evigt gröna ängarna,

Han badar och käkar oxfile varje dag, och som avslutning på dagen leker han med vattenslangen och biter sönder den....

Han har lämnat sin kropp, men finns förfalltid i våra hjärtan♥️
Sov Gott, Du Mycket högt Älskade SuperHjälte♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️
Vi kommer Aldrig glömma dig♥️
 

  Jag ska tamejfaaan sluta med att planera saker, för det blir iallafall aldrig riktigt som jag vill. När vi tidigare i vintras planerade vårens tävlingar, så byggde vi hela säsongen runt att vi ville tävla på ToppTävlingen Kungafärden i Kungälv u...

  Hajja, att jag igår var såååå jäkla trött när vi kom hem från Flen, så att jag inte orkade blogga😱Det har nog fanimej inte hänt tidigare, för jag såg fram emot att skriva redan igår.   Vi var hemma vid 16.30, då packade vi ur HobbeL...

  Ser tillbaka på veckan som gått, och njuter av att den innehållit så mycket hundträning. Gladast är jag över att jag hittat tillbaka till viljan och glädjen i att träna hund igen, Olsson ÄR verkligen en Toppenhund, om jag bara har orken och j...

Mmmmmmmmm, Morris, Min Morris❤️, trött och sliten, men Lycklig och fulltankad med kärlek, sitter jag nu i mitt älskade kök, och ser tillbaka på en helg fylld av villkorslös ren och skär KÄRLEK ❤️ Förstår knappt inte h...

  Men,,, sicken bra påskhelg det blev ändå. Trots att jag först var Väldans besviken över att det inte blev någon husvagnstripp....   Men jäklars som vi velade in i det sista fram och tillbaka, huruvida vi skulle åka eller inte... Det som ti...