Fy sjutton vilken bra vecka vi lägger bakom oss nu, faktiskt nog den bästa sen den hemska dagen den 9/11.

För det är oftast så med cellgifter, dagarna efter behandlingen är helt OK, sen dippar det efter 3-4 dagar, och den enorma tröttheten sätter in, och även illamåendet om man får något, men sen vänder det, och veckan innan det är dags för nya gifter så mår man riktigt bra.

Och det har verkligen stämt in på mig, jag har mått jättebra i veckan som gått, varit pigg och hungrig, och inte sovit middag en enda dag...

Måndagen var väl visserligen lite sisådär, då spenderade jag precis hela dagen på sjukhuset för att göra biopsi i magen.

Åkte hemifrån 7 på morgonen,och var hemma 18 på kvällen,, roligare kan man väl ha det, men vad ska man göra?

 

Men sen blev tisdagen och onsdagen desto roligare, då jag och hundarna spenderade 1 timma båda dagarna i Fantastiska Nykvarns Hundhall...

 
Inledde dagarna med att gå en härlig 45 minuters prommis först....
 
Grått, men vackert....
 
Och sen, direkt från prommisen, har vi dragit till Nykvarn, och spenderat en mysig timma tillsammans...

Mycket lek och bus blir det, men jag har också kört lydnad med Olsson, och det är sååååå jäkla kul❣️

Tycker hon har gått riktigt bra, sen är vi ju såklart lite ringrostiga, men faktiskt tycker jag hon gått bättre än förväntat med tanke på det långa uppehållet😍

Självklart måste det tas selfies varje gång🤣

Från tisdagen,,,,,,
 
Och från onsdagen.....
    
Det som känns så jäkla bra, är dels att den timman jag är där, glömmer jag allt annat, och har bara kul 🤩 

Jag tänker inte ordet "cancer" "cancer, varje steg jag tar, utan där går jag verkligen in i en bubbla där allt är bra.

 

Sen är det också så psykologiskt viktigt att känna när jag vaknar att jag har en tid att passa under dagen, en uppgift liksom.

För andra dagar blir det lätt så att jag frågar mig själv varför jag överhuvudtaget ska kliva ur sängen.

Då har jag vaknat vid 8-tiden, och då har ju Thomas varit ute och scoootrat med hundarna, så jag har inget bråttom upp, så jag har legat och dragit mig till 9.

Sen har jag blivit sittandes vid frukostbordet till ca 10.30, för att sen klä på mig och släpa mig ut i skogen vid 11-tiden.

Kommit in igen vid 12.30, gett hundarna lunch, och käkat lite själv, och sen gått och lagt mig och sovit middag till ca 16...

Ganska så trist och enformigt🙁

Men dessa 2 dagar har det varit "kul" att gå upp, "kul" att klä på mig träningskläder, "kul" att gå en rastarrunda, och framförallt så "jäkla kul" att få öppna dörren in till träningshallen och kliva in i bubblan...

Svårt att beskriva hur mycket det har betytt för mig, men jag är OTROLIGT tacksam för dessa dagar❤️
 
Och hundarna tror jag njuter lika mycket som jag❤️❤️
 
Och sen har liksom den positiva energin suttit i.

På tisdagen åkte jag direkt efter träningen och handlade all julmat inför helgen...

Och på onsdagskvällen blev det förberedelser på högsta nivå....

Husbonden rullade köttbullar,,,,
 
,,,, som jag stekte vackert gyllenbruna...
 
Hundarna låg nedanför och väntade på att köttbullarna skulle rulla av skärbrädan😝😋

Det var tyvärr ingen som gjorde....😩
 
Vi griljerade och provsmakade skinkan....
 
Och iår har vi haft en Enorm tur🍀

Såååå jäkla fin och god skinka jag lyckades plocka ur kylen, det är ju som ett lotteri varje år känns det som....

 
Vi ägnade oss också åt lite paketinslagning....
 
Sen på torsdagen var det dags för mig att spendera en heldag på sjukhuset igen för att få den andra dosen med cytostatika....

Inleder dagen med att ta "några" tabletter 3 timmar innan behandlingen ska starta...

Eller vad sägs om en lite cocktail på 40 st kortisontabletter???
 
Jag blir helt jäkla speedad😵‍💫 och är vrålhungrig precis hela dagen🎂🍕🍗🍔🍫

Sen ligger jag uppkopplad i 5 timmar, och får gift insprutat rakt in i blodet....
 
Och Hajja, att jag njuter av det, för varje dripp, dropp, dripp, dropp av gift som åker in,

så tänker jag bara,,,,

"nu ska du dö din jäval cancerjävel"

Sen kommer jag hem på torsdagskvällen, och möts av den enormt glada nyheten, att byggfirman hunnit klart med duschen och bastun.

Hajja att vi varit utan dusch i över ett halvår, eller, vi har ju kunnat duscha i badkaret på övervåningen,

men det är liksom inte riktigt samma sak att knöla ner sig i ett badkar, det är kallt, och det känns inte som man blir lika ren...

Såååååå jäkla härlig känsla att veta att vi nu skulle kunna både duscha och basta under julveckan....
 
Det återstår fortfarande lite finslipning, och lite "piffande" från vår sida,,, men allt funkar...

 
Thomas tjuvstartade lite genom att basta redan på torsdagen, men jag var lite trött och seg efter att inte gjort ett skit🤪 på hela dagen, så jag höll mig till julafton.....

En julafton, som jag är väldigt jäkla nöjd med👌
Kul, för jag brukar ju hata just själva julaftonen, även om jag gillar allt runtomkring.

 

Men vi sov ganska länge på morgonen,

Thomas stack ut på scootertur, och jag dukade upp frukost bestående av risgrynsgröt och skinkmackor.

Mums, smakade smasken😋

Sen åkte vi över till Sjötäppans gård, och gav Love och Liam sina julklappar...

 
 

Dom blev sååååå glada och nöjda över sina julklappar, vilket är roligt attt se....

 

Men roligast för mig, och det som ger mig värme i hela hjärtat är hur fina barnen är med våra hundar💝
 

Och hur fina våra hundar i gengäld blir när barnen är så vana.

Kände knappt igen Olsson när hon var med Liam, helt kolugn.

Glock han var som vanligt, han ÄLSKAR ju alla, men framförallt så Älskar han barn❤️❤️❤️
 
For vidare från Sjötäppan, direkt till Nykvarns hundhall för en härlig timma i lydnadens tecken....

Men självklart ska det tas en selfie först😂😂😂
 
Olsson kändes super🌟
 
Glock skötte sig super🌟
 
Jag kör ju inte så mycket brukslydnad med Glock när vi är själva,

däremot, så har jag kört lite fjärr, och runda konen, och rutan...

Nu skulle jag visa vår fina fjärr för Thomas, och Sheriffen skötte sig exemplariskt⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️
 
Tror Glock skulle kunna göra precis vad som helst för lite korv😆

 

Så skönt att komma hem med nöjda hundar, och lagom slå sig ner med lite glögg och pepparkakor,,,,
 
samtidigt som KALLE ANKA och hans VÄNNER intog TV-rutan...
 
Kan inte hjälpa det, men jag tycker att det är mysigt och underhållande, mest gillar jag ASKUNGEN och SNÖVIT...

 

Thomas stack sen ut med hundarna en sväng, och jag förberedde julmiddagen....

En julmiddag som inleddes med varsin lite stänkare...

Jägermeister till husse, och Fireball till matte...
 
För på julafton får man dricka Fireball, det är sen gammalt, cellgifter eller ej😅

 

Innan vi sen satte oss till bords, så fick hundarna varsitt smarrigt märgben i julklapp...
 
Älskar hur dom ligger nära och tuggar och myser....❤️❤️
 
Och samtidigt slog vi oss ner för att njuta av lite julmat...
 
Det är ju ett ganska nerbantat julbord, ingen sill eller lax, men det räcker och blir över ändå...
 
Och sen, sen, sen, var det dags för bastu....

Och jävlar o havet va mysigt och skönt det var...

Jag bara njööööt,,,

njöt av duschen, njöt av bastun,

Älskar att det är glasdörr in nu, blir mycket öppnare och luftigare...
 
Njöt av att sitta utanför i relaxen, och längta in i duschen och bastun igen.

Duschade nog i fyra omgångar...

Olsson var nere och hälsade på en sväng, men drog snabbt upp till sitt märgben igen....
   
Man känner sig verkligen ren och fräsch efteråt, men man blir samtidigt lite dåsig💤💤

Jag låg och småslumrade i soffan en stund efteråt, men bytte ganska snabbt soffan mot sängen, och somnade sött,

så nöjd med 2021 års julafton🌟

Juldagen blev bra den med...

Blev en hel del pulande på gården efter frukosten,,

och sen drog jag och hundarna själva på en mysig skogspromenad i strålande solsken...

 
Hundarna var så pigga skuttiga och glada och for runt med sina pinnar...
 

Efter första cytostatiskabehandlingen skrev jag dagbok över mitt mående för att få nån slags koll över hur jag mådde dag för dag, bra inför kommande behandlingar tänkte jag, blir lättare att planera saker då.

Och se på Faan, att jag då, precis som nu, på andra dagen fick så jävla ont i benen.

Det liksom ilar och värker som när man har influensa och jäkligt hög feber.

Inte så skönt, så efter lunchen gick jag och la mig en stund, men det gjorde så jäkla ont, så jag hade inte inte ro att ligga speciellt länge.

Kollar jag tillbaka i mina anteckningar, så läser jag att jag hade vansinnigt ont i ca 1 vecka efter behandlingen, då sov jag inte speciellt bra på nätterna, för det gjorde så ont, så då vet jag vad som troligtvis väntar nu i några dagar framöver, 

det som är skönt att läsa, är att det då gick över efter några dagar, så håller tummarna för att det blir samma nu...

FUCK JÄVLA CANCER!,,,

 

Resten av juldagen spenderade vi i bastun, och sen i soffan ätandes en massa gott julgodis....

 

Och dagen som idag, som är annandagen, försvann i ett nafs.

Låg kvar i sängen till 9, och sen var Thomas ute med hundarna till 10, och sen vart det gofrulle.

Thomas pulade ute, och jag pulade lite inne,, och sen var vi bjudna på jullunch hemma hos Fonzizarna klockan 12.30

 
Så mysig och god lunch, som inleddes med olika sillar och lax.

Gott, för vi har inte haft varken sill eller lax på vårt julbord hemma...
 
Och ingen nubbe har vi haft heller, men nu fick gubbarna skölja ner sillen med en liten jävel...

Skål tamejfaan😎
 
Sen gick vi över på varma rätter, och jag åt den godaste Jansson jag någonsin ätit😋
 
Alltså, det var så gott, så magen stod i 278 hörn när vi var klara.

Var hemma igen vid 15.30, och nu är jag ganska slut, och ska gå å sova middag en stund...

Sen blir det bastu....

Idag på lunchen var första gången som jag använde min peruk...
 
Känner mig ganska nöjd med den, inte så jättestor skillnad på hur mitt eget hår såg ut.

Lite kortare, blankare och mindre slitet bara😝
 
Men mest av allt går jag omkring i bara denna ursköna mössa👌
Thomas tycker jag ser ut som Toker i dom sju små dvärgarna, men det tar jag som en komplimang☺️
   
Har köpt en massa turbaner och bandanas, men upptäckt att skönaste allt är denna mjuka mössan...

 

Nu hoppas jag att kommande veckan blir bra, och att jag kan få till lite rolig hundträning någon eller några dagar...

 

HA EN RIKTIGT GOD FORTSÄTTNING💝

  Nu infinner sig den där tiden på året, då man vanligtvis lutar sig tillbaka och gör en trevlig återblick på året som gått.

När jag stängde året 2020, så gjorde jag det med förhoppningen att vi skulle lägga bajsåret 2020 bakom oss, och se fram emot ett bättre 2021.

Tyvärr måste jag nu, ca 1 år senare konstatera att 2021, nog kommer att bli ihågkommet som det värsta året hittils i mitt liv...

Visst finns det glädjeämnen att se tillbaka på från året som gått, men det kommer föralltid att överskuggas av 2021 års 2 sista månader.

Det är nämligen så, att den 9 november 2021, fick jag beskedet att jag har CANCER!

 

Det som i slutet av september började med att jag tyckte min mage plufsat på sig lite väl mycket,

jag menar, trådsmal var länge sen jag var, men nu började jag känna mig gravid.

Som åtgärd på detta, började både jag och Thomas äta viktväktaramat.

 

Det gick skitbra, maten vi åt var god, och jag tyckte inte det var speciellt svårt att hålla mig till mina points.

Det tråkiga var bara att medans Thomas gick ner 2-3 kg/vecka, så gick jag upp ca 1 kg inför varje vägning.

Först garvade vi ju åt det, skrattade och sa att jag var nog den enda i hela världen som gick UPP av viktväktarna...

 

Att något inte riktigt stod rätt till, insåg vi nog båda två, den dagen vi skulle tävla högre rapport med Olsson i Eskilstuna.

Vaknar på morgonen, och skall sätta på mig mina tävlingsbyxor, som jag använt 2 veckor innan när vi var i Tärnsjö och tränade, då satt dom bra, och var inga problem att knäppa...

Denna morgon fattades det över 10 cm för att få igen byxorna,,,,  jag ljuger inte,,, vi fick improvisera med hängslen där på morgonen, inga byxor jag ägde gick att stänga över magen.

Och då började även Thomas ana oråd, och tyckte jag skulle kolla upp det...

 

Fick tid på Mariefreds VC kl 14.30 på måndagen den 9 november 2021.

Åker dit i tron att jag skulle bli hemskickad med nån form av medicin mot magkatarr, för det var den mest logiska diagnosen jag kunde tänka mig.

Därför blev jag ganska förvånad, när läkaren började prata om misstanke om vätska i buken, och undrade om jag hade möjlighet att genast bege mig till akuten på Mälarsjukhuset i Eskilstuna.

-Visst, sa jag, jag kan åka på en gång.

-Det vore nog bra, om du kunde få någon att köra dig dit, svarade läkaren.

Oj, tänkte jag, behöver jag en privatchaufför för lite magkatarr, kanske det är magsår då!!!!

Saken var den, att Thomas hade hängt på hästtransporten på bilen, och dragit till IKEA i Västerås för att köpa inredning.

Jag ringde honom, och bad honom komma hem genast,

åsså åkte jag hem och satte mig vid köksbordet för att vänta in honom.

Där hemma googlade jag naturligtvis "vätska i buken", och kände hur paniken började växa...

Inte faaan hade jag ro att sitta där och vänta på honom, jag ringde och sa att jag åker själv, och så bestämde vi att han skulle stanna i Eskilstuna på vägen hem från Västerås och möta upp mig på akuten....

 

Och i det väntrummet händer något som egentligen i det stora hela är en världslig sak, men som där och då gjorde mig arg, ledsen och frustrerad.

För det var så, att när Thomas med mycket möda och stort besvär, lyckats hitta en parkering till bil och hästsläp, och kom för att vara ett stöd till mig, så blev han inte insläppt på akuten.

Pga Covid och allt vad det innebar, så tilläts inga anhöriga i väntrummet, vilket liksom bara var att acceptera, och Thomas åkte hem igen.

Jag kände mig såklart ensammast i hela världen, men det är ju lika för alla..

Eller?????

In kommer en tjej med utländsk bakrund, och hon hade ett följe på hela 5 personer med sig...

Dom skrattade, pratade med varandra, pratade i sina telefoner, och sprang in och ut och rökte.

Sköterskorna var vid ett flertal tillfällen ute och sa till att dom måste avlägsna sig, men dom liksom bara sket i det, och tillslut gav sköterskorna upp...

Usch vad jag mådde dåligt av det respektlösa beteendet där jag satt ensam med min vånda och ångest,

jag hade verkligen velat ha Thomas hos mig där och då..

Men man måste nog sluta vara en sån jävla mes....

 

Nåväl, efter några timmar fick jag komma in på ett rum och träffa en läkare, som också konstaterade att det nog var vätska i buken.

Så efter en stund fick jag komma in och göra en kontraströntgen, och sen blev det ytterligare några timmars väntan innan läkaren kom in och gav mig domen...

 

För det var som dom misstänkte Fullt med vätska i magen, men dom såg också en förändring på äggstocken.

-Förändring, sa jag, är det cancer?
-Ja, svarade läkaren.

-Men det är ju inte så farligt, sa jag, jag behöver inga äggstockar, dom kan ni operera bort...

-Önskar det vore så enkelt, svarade läkaren....

 
Och jag tror faktiskt inte jag förstod allvaret där och då, ibland vet jag inte om jag förstått det ännu,
för vi snackade en stund, och läkaren frågade mig flera gånger hur jag egentligen mådde,
och jag svarade med att jag vet inte,

borde jag må annorlunda?

borde jag skrika och gråta?
borde jag ha dödsångest?

Hon svarade att det finns inga rätt eller fel, alla reagerar olika,,,, 

Jag reagerade med misstro, trodde nog innerst inne att det rörde sig om magkatarr iallafall.....

 

Iallafall, så ville dom att jag skulle läggas in för att tömmas på vätskan,,, och jag sa inte emot, va jäkligt trött och såg fram emot att få en skön säng att få sova i....

Klockan var närmare 01, när jag Äntligen kom upp på avdelningen.

Var så otroligt tacksam över att få eget rum, med egen toalett, så jag somnade helt ovaggad, och sov såååååå jäkla skönt på natten....

 

Vaknade på morgonen och förstod nog fortfarande inte vad som hänt...

Kände mig mest som om jag var på ett bättre hotell, där rumservicen frågade vad jag önskade till frukost...

Blev dock varse, att det inte var något lyxhotell, då ronden kom, och två läkare med allvarliga blickar frågade mig hur mycket jag visste...

Efter att ha pratat med dom i några minuter kom den första ångestattacken.

Jag minns att jag hoppade ur min säng, började slita av mig sjukhuskläderna, och skulle sätta på mig mina egna kläder....

Jag ville bara ut, behövde luft,

sen minns jag att en sköterska kom in med lugnande, och att jag sov mest hela dagen, åkte i sängen till nåt rum där dränage sattes i buken och i höger lunga.....

Minns också vagt att jag pratade med en kurator....

 

Blev kvar på sjukhuset i en vecka, då jag tömdes på totalt 8 liter vätska ur buken och lungan.

Det togs prover, jag röntgades, jag genomgick gynekologisk undersökning...

 

Så Vart står jag nu i denna galna cancervärld?
Jo, jag har fått den första dosen cellgifter, planen är att få 3st med 3 veckors mellanrum, och sen operation,,,, men det vet man inte ännu....

Cancern i min kropp följer inte riktigt förloppet för "det vanliga"

 

Jag har beställt en peruk, och jag har donerat mitt eget långa hår till Barncancerfonden.

Att veta att man ska tappa håret må ses som en bagatell i sammanhanget, det tyckte jag också först, men jävlar vilken ångest det är...

 

Jag mår oförskämt bra, många mår illa av cellgifterna, men peppar, peppar, så har jag hittills klarat mig ifrån det.

Det enda jag känner, är att jag är något så vansinnigt trött, jag går och lägger mig vid 20-tiden på kvällarna, och sover som en stock till 8 på morgonen, sen sover jag också middag 2-3 timmar/ dag.

 

Det är väldigt jobbigt mentalt, att känna att man är så orkeslös, det är så mycket jag vill göra,

men jag koncentrerar mig på att gå minst 1 timmas promenad om dagen.

Och vissa dagar är det skittungt, så tungt att jag grinar för varje steg, och helst av allt bara vill lägga mig ner i en buske och somna.

Men hur trött jag än är, så tvingar jag mig ut varje dag, jag tror det är bra för kroppen att röra på den.

 

Jag tvingar mig också att äta ordentligt varje dag.

För även om jag inte mår illa, så har jag absolut ingen aptit, och jag har tappat 18 kg sen den 9/11-21

Och det är inte bra, jag kommer att behöva en stark kropp den dag det förhoppningsvis blir aktuellt med en operation.

Så många små mål mat om dagen tvingar jag i mig, och även om det inte smakar bra, så ser jag det som ett jobb som skall göras.

Även det en svår omställning för hjärnan, från att i så många år "bantat" och försökt tänka på vad man äter, till att kämpa för att få i sig fett och protein, och att tvinga sig själv att äta trots att inget sug finns....

 

Jag har ljugit när jag säger att jag inte vill träna hund..

För fyyy faaan som jag längtar efter att få träna lydnad med älskade Olsson igen....

Att få göra det, skulle ge dagarna mer mening...

Men jag har blivit Såå jäkla frusen, så jag klarar det inte utomhus i den här årstiden.

Mina tår och fingrar domnar bort, och det tar flera timmar efter att jag kommit in, tills dom tinar upp igen.

Önskar jag badade i pengar, så jag kunde hyra Nykvarns Hundhall en timma varje dag, men med en lång sjukskrivning att vänta framöver, är det tyvärr inte riktigt läge att lägga pengarna där just nu.

Men nog tusan längtar jag efter hundträning.

 

Varför skriver jag då detta?
Har velat fram och tillbaka om jag skulle göra det eller inte.

Endel av mig ville skriva om det redan när jag låg inne på sjukhuset första veckan.

Jag mår ju så bra av att skriva, och jag har faktiskt fört dagbok, sen den där jävla dagen den 9/11-21,

men det blir nog mest rader för mig själv att se tillbaka på, om jag nu någonsin vill blicka tillbaka.

 

Det är svårt, jag har varit öppen med mina närmaste sedan start, men har inte velat prata om det i övrigt.

Samtidigt har det blivit tokigt när jag träffat vänner.

För i dagsläget syns det ju inte att jag är sjuk, och jag känner mig heller inte sjuk.

Därför har kommentarerna blivit,

hur fräsch jag ser ut, 

va mycket jag gått ner i vikt,

va duktig jag varit...

Och jag har stått där och hyllat Viktväktarna, men gått därifrån och känt mig som jordens största lögnerska.

För det är ju liksom inte så, att det inte kommer att komma fram, en dag kommer det att synas, en dag måste jag ändå berätta.

Så därför, för att slippa ljuga mer, så skriver jag om det.

Och jag mår bra av att skriva.

 

Och så måste jag även hylla sjukvården.

Fyyyyy Faaaaan så bra som jag har blivit omhändertagen i detta.

Jag är helt lyrisk över alla fantastiska människor inom vården som jag har träffat under dessa kaosartade veckor.

Personalen på avdelningen när jag låg inne,,, alltså jag kände nästan sorg när jag jag Äntligen blev utskriven och var tvungen att lämna dom.

Personalen på cancercentrum, som står ut med mig och mina miljoners frågor och funderingar.

Och som hela tiden säger,,,

-vi finns här för dig...

Läkare jag träffat, som jag känner att dom verkligen bryr sig, inte bara ställer diagnoser, utan som också följt upp och verkligen frågat, HUR MÅR DU?
Jag fick genast kontakt med en kurator, som stämmer av varje vecka, och som är super att få prata med.

 

Jag har bestämt, att om jag kommer levande ur detta, så ska jag omskola mig och börja jobba inom vården.

Jag vill ge tillbaka, jag vill också gå omkring och vara Fantastisk för någon i en liknande situation.

 

Mitt humör svajar från dag till dag,

ena dagen vaknar jag och är förbannad, och känner ett jävlar anamma att denna cancerskit inte ska få knäcka mig.

Sen dagen efter kan jag vakna, och bara vara så förbaskat ledsen, då gråter jag för allt,

och då är jag så tacksam över att Thomas fått tillåtelse att fortsätta jobba hemma för att finnas för mig.

Jag tycker det är skitjobbigt att vara ensam, och även om jag försöker störa Thomas så lite som möjligt när han jobbar, så är det skönt att kunna gå in till honom en stund när sorgen och ångesten blir allt för stor.

 

För allt är fortfarande så ovisst, jag är fortfarande under utredning, och läkarna vet ännu inte vilken typ av cancer jag har.

Min kropp har inte följt det vanliga förloppet vid den först misstänkta typen av cancer, vilket gör att dom misstänker att det kan vara flera olika sorter av cancer som härjar i min kropp.

I morgon, måndag ska jag in för att ta fler prover, och på torsdag väntar den andra cellgiftsbehandlingen.

 

Och återigen är jag så jävla naiv.

Läkaren ringer och berättar att dom efter att ha haft videokonferens om " mitt fall" vill att fler prover ska tas.

Så berättar han hur det ska gå till, och jag lyssnar och lyssnar, men infon går liksom inte in.

Ta lite prover är väl ingen bil deal.

Meeeen, sen blir jag uppringd av en av dom Fantastiska sköterskorna på cancercentrum, som vill ge lite mer information inför måndagens besök.

 

•Jag ska vara fastande från dagen innan.

•Jag ska duscha i Descutan på morgonen.

•Jag ska vara på avdelningen kl 08.00, men proven skall tas först  kl 11.00

•Jag ska räkna med att ligga kvar på avdelningen ett par timmar efter proverna för observation...

Hmmmmmm, känns inte som om jag bara ska åka in och ta "lite" blodprover....

Men så är det o denna galna cancervärld, man har ingen koll,, bara att gilla läget, och vara glad för att dom gör sitt Bästa för min skull❤️‍🩹

Sen längtar jag ju såklart så in i bomben mycket efter Mormis Morris❤️
Men med denna lynniga sjukdom är det svårt att planera något, jag vet ju liksom inte från dag till dag hur jag kommer att må, och med tanke på infektionskänslighet etc, så avråder läkarna från att träffa "förskolebarn"

Men om jag mår lika bra efter andra dosen gift, som jag gjort efter första, så ska jag försöka få till en liten Jönköpingstripp runt nyår....

Längtar sååååååå❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Filmer och foton som Jonna skickar på Morris peppar mig att jag ska tamejfaan se den Underbara ungen växa upp.

 

Deppigt inlägg, men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig.

Hoppas dock att framtidens inlägg kommer att fortsätta fokusera och handla om hundträning.

Trist årstid nu eftersom det inte händer så mycket i hunderiet, men jag hoppas kunna komma igång å träna efter nyår.

Vi behöver det, både Olsson och jag, från att ha tränat 2 pass om dagen, till att bara gå promenader,

det är en stor omställning,

men jag tycker ändå hon tar det bra, är nog jag som är mest rastlös.

 

Nu önskar jag Alla jag känner en trevlig 4:e advent🕯🕯🕯🕯

Och en Riktigt GOD JUL 🎄 🧑‍🎄

Var Rädda om Varandra💝

 

 

 

 

 
Usch, jag blir så jäkla sur på mig själv, att jag går omkring och ger mig själv dåligt samvete hela jävla tiden...

Det dåliga samvetet handlar ju såklart om att jag tycker att våra hundar inte får göra ett skit just nu.

Och mest sur blir jag, för att jag blir sur, för jag tycker ju innerst inne  att hundarna bör och ska få vila från träning.

Dollar❤️ vilade varenda år under 3 månader från dec-feb, och det gick fasiken ingen större nöd på honom.

Förrra året opererade jag knät sista november, och gick på kryckor 2 månader dec-jan, och då vilade både Olsson och Glock, och då var minsann inte Mr Ågren där och knackade mig på axeln hela tiden, men iår är Mr Ågren förjävlig med mig👹

Och inte har helgens väderomslag gjort samvetet bättre heller, för nu är det dom värsta jävla förutsättningarna ute också.

Ishalka överallt🥶

Sånna jäkla kontraster, när jag gick ut morgonrundan i fredags, var det otroligt vackert ute, och superbra underlag.

Vi gick en 90 minuters prommis innan frukosten, och bara njöt....
 
Fyra timmar senare, när jag skulle gå lunchrundan, hade förutsättningarna ändrats drastiskt.

Då hade vår uppfart förvandlats till rena rama skridskobanan, vi kunde knappt ta oss ut, utan att riskera att bryta både armar och ben....
 
Och inte smälter det snabbt heller, för temperaturen ligger runt 0 hela tiden.

Blaha, jag känner mig helt instängd....

Ja, Usch och Fy, vilket gnäll, men det är den tiden på året nu😣

Och inte har det hänt direkt mycket i helgen.....

Fast lite mysigt ändå, för på lördagen, direkt efter frullen, packade vi in hela familjen i bilen och drog söderut ner till Katrineholm för att hälsa på Whajti.....

Hej Hej, lilla Gulliga fölunge😍

 
Vi stannade på vägen ner och gick en Superhärlig prommis med glada skuttiga hundar.

 

Skönt (och bra för mitt samvete) om hundarna är rejält rastade när vi kommer fram, så vi kan ägna Whaijti några timmar när vi väl är där, utan att få dåligt samvete att hundarna blir liggandes i bilen....

Whaijti, förresten, jag kallar ju honom det, efter att vi från början ville döpa honom till White WildCard.

Vi trodde ju från början när han föddes att han skulle bli vit...

 
Men det visade sig att USA, inte godkände namnet White WildCard, pga att han inte anses vara just vit, så han heter bara WildCard.

Och appråpå USA, så är det dom som slutbestämmer vilken färg hästen har, och i WildCards fall så kan dom inte bestämma sig ännu, det skickas bilder på honom hela tiden, men han ändrar sig hela tiden...

 
Som man ser nedan, så har benen blivit väldigt bruna....
 
Han har också inslag av mycket brunt och svart i man och svans....
 
På bilden nedan syns "ålen" på ryggen väldigt tydligt...
 

Detta i kombination med att han har blå ögon, gör hans färg väldigt ovanlig.....
 
Nu spelar färgen, och vad den kommer att kallas för, oss en mindre roll, men det har att göra med genetiken inför eventuell avel, man vill veta vilka färggener hästarna är bärare av, vilket har stor betydelse innan man gör vissa kombinationer...

Vi tycker bara han är gudomligt sööööööööt❤️som han är❤️
 
Thomas fick lite råd och tips om hur han ska börja jobba med honom när vi hämtar hem honom om knappt en månad....
  

Ska bli såååååååå jäkla kul att verkligen vara med från allra första början,,, 

 

Vi slet oss efter några kalla timmar, och begav oss hemåt igen.

Stannade på Katrineholms Brukshundklubb och lät hundarna rasa av sig en stund....

   
Dom fick varsin boll i munnen, och sen bara sprang, och sprang och sprang dom....

Härligt att se....❤️❤️
 
Va hemma igen vi 17-tiden, och då hade vi Massor med härlig vintersport att titta ikapp på på TV:n.

Gjorde bara en snabb paus för att yxa upp lite mat på varsin tallrik....

Gissa vems tallrik som är vems???😆
 

Och sen blev söndagen väääääääldigt slapp...

Vi har kollat mycket på skidor på TV:n, och jag har knappt varit utanför dörren.

Enda va att jag var ner och hjälpte Thomas iväg ut på tur på Linus med hundarna brevid.

 
Sen mellan skidloppen fick hundarna leta lite efter röd kong....
 

va ett tag sen sist, men takterna satt i hos båda.
     

Thomas slängde in elscoootern i min bil, och drog bort till den gamla nerlagda banvallen.

Där var underlaget Toppen 🔝så dom cruisade  fram i lugn takt i över 1 mil....

 
Sen har vi också bakat bröd,,,, andra gången denna veckan....
 

Det var fru Abbot, som bjöd på ett makalöst gott bröd sist vi var där, och det bakade vi själva tidigare i veckan.

Och det är så vansinnigt gott, så man äter det som godis.

Det vi gjorde tidigare i veckan gick åt nästan allt redan samma kväll, så nu blev det några fler limpor, som skurits upp, och frysts in i skivor....

Känns så lyxigt med hemmabakat bröd 🍞 
 
Och det var typ allt helgens dagar har räckt till...

Kan ändå känna att det är lite lyxigt avslappnat att unna sig att kolla lite vinteridrott på TV, för förhoppningsvis när våren kommer, så kommer träningssuget tillbaka igen.

Och kollar man Sheriffen, så känns det inte som om han lider supermycket😍
 
Nu är 3:e ljusen 🕯🕯🕯 tända i våra stakar i vårt hus.

Jag är ju så enormt noga med att allt ska vara som det Alltid varit.

Stjärnor, stakar, hyacinter, allt ska stå på samma ställe varje år, ordning och reda, inga överraskningar...

Så därför i all perfektion, så mår jag såååå bra, av det som jag kallar för min "kaosstake"

Kaosstaken får se precis hur jäkla stökig ut som helst utan att jag blir yr,,, det är faktiskt ganska befriande😂
 
Ha en fin 3:e Advent🕯🕯🕯

 
2:a advent, och andra ljuset 🕯🕯 tänt.

Men det är väl också nästan det enda som hänt i veckan...

Dagarna lullar på, men hundträningen lyser med sin frånvaro.

Blir bara mysiga skogspromenader, har ingen som helst lust att träna lydnad....
 
Men jag tycker inte det gör så mycket om hundarna får vila från den typen av träning under några månader.

Det ska vara kul att träna hund, och just nu tycker jag inte att det är det, så då är det ju tur att vi har vår skog.
 
Va faktiskt iväg en dag till slottsparken för att köra lite, men usch, det var kallt om fingrarna, och jag kände verkligen att jag gjorde det mer för att stilla mitt dåliga samvete, än för att det var kul, och det känner Hickan, så det gick skitdåligt.

Ska ta mig i kragen och damma av specialsöket med Hickis istället, så hon får göra nånting.....

Däremot har Glock fått valla lite varje dag, DET har både han och jag tyckt varit kul....
 
Dom är riktigt roliga att valla på fåren vi har nu, trots att vi vallat väldigt lite på dom....
 
Och jag tycker ju att dom är såååå Underbart fina....
 
När vi vallat färdigt, kan jag och Glock stå länge, länge och bara titta på dom❤️❤️
 

Men på fredagen hände det iallafall något kul🎈

Då packade vi in oss i bilen, och drog ner till Hallsberg, för en trevlig träff med Abottarna hemma hos dom i Ormhult.

 
Fonzisarna var också där, och tillsammans fick vi en mycket trevlig kväll med god mat och dryck🥂....
 
Det blir lite slussande och pyssel när 5 hundar ska campera ihop, men det fungerade faktiskt superbra👌
 
Smaskade på fondue, vilket är ett mycket trevligt sätt att umgås på....
 
Och efterrätten gick inte av för hackor den heller....😋
 
Sent blev det också, klockan hann bli närmare 01 på natten innan vi kröp till kojs...

Glock var ju som vanligt gosigast av alla, och kröp upp i alla knän som fanns tillgängliga....❤️
 
Hickan hittade en skön fårfäll, där hon smälte in bra❤️❤️
 
Men sen var det riktigt skönt att få krypa ner i sängen i "vårt" rum😜
 
Hickan var snabbast att inta platsen på husses sida....
 
Sov superskönt, och vaknade på lördagsmorgonen till värsta hotellfrukosten🥖🧀🥚🫖

Men sen var vi ju såklart tvungna att ägna oss åt nån form av hundträning, så uppletande fick det bli för alla utom Fonzie, som tyvärr skurit upp sin tass...

Tråkigt nog blev det bara skitdåliga och suddiga bilder...

Abbott....
 
Otto....
 
Glock....
   
Dom 3 skötte sig OK,,,

Men Hickan sen då?
Usch va dåligt det gick,,,☹️
Hon plockade 2 snabbt,,,,
 

Men sen sprang hon mest med låg näsa och spårade, och fick inte vittring på dom 2 föremål som fanns kvar...

Knappt ens hon hittade det ens efter att Thomas var ute och lyfte på ett av dom...

JaJa, så kan det gå, får nog ta på mig lite själv också, jag förberedde henne inte som jag brukar, så vi bestämmer att det var mitt fel...
 
Sen var jag dum nog att ändå gå in och köra lite lydnad med henne.

Blir så arg på mig själv, när jag sagt att jag ska vila henne, åsså går jag ändå in halvhjärtat och ska göra några moves.

Det gick ju såklart skitdåligt det med....
 
fast hon gjorde ett ganska fint ställande på inkallningen ☺️
 
Känner verkligen att jag är lite negativ just nu, men ärligt talat, så är allt ganska trist för tillfället...

Mörkt, grått och kallt, inte min favvoårstid direkt....

Vid lunchtid, sa vi HejDå till våra vänner, packade in oss i bilen, och begav oss hem till Sjövreten igen.

Där blev det mest slappande resten av lördagen.

Thomas stack ut på en nästan 1 mil lång scootertur med G&O, skönt för dom att röra lite på sig efter att ha varit på kalas 🥳 

Idag som i söndag, har vi också tagit det lugnt.

Va ute och pulade lite på gården på förmiddagen,,,

Glock fick valla en stund,,,

ser ni hans fina lilla huvud därbakom fårrumporna?🤩

 
Gick in och kollade lite skidor på TV, och sen bar det iväg till skogs....
 
Gick en härlig 90 minuters runda, med glada skuttiga hundar...
   
Nöjda och glada har vi nu kommit in och gjort söndag.

Kollade herrarnas skidskytte i efterhand, blev ju riktigt spännande...

Nu ska jag ställa mig och laga lite middag, och sen blir det tidigt hopp i säng, känner att jag ligger efter med sömnen....

Sheriffen har intagit älsklingsplatsen i huset, där riskerar han inte att missa något😍
 
Ha en fin 2:a advent🕯🕯