Nu infinner sig den där tiden på året, då man vanligtvis lutar sig tillbaka och gör en trevlig återblick på året som gått.

När jag stängde året 2020, så gjorde jag det med förhoppningen att vi skulle lägga bajsåret 2020 bakom oss, och se fram emot ett bättre 2021.

Tyvärr måste jag nu, ca 1 år senare konstatera att 2021, nog kommer att bli ihågkommet som det värsta året hittils i mitt liv...

Visst finns det glädjeämnen att se tillbaka på från året som gått, men det kommer föralltid att överskuggas av 2021 års 2 sista månader.

Det är nämligen så, att den 9 november 2021, fick jag beskedet att jag har CANCER!

 

Det som i slutet av september började med att jag tyckte min mage plufsat på sig lite väl mycket,

jag menar, trådsmal var länge sen jag var, men nu började jag känna mig gravid.

Som åtgärd på detta, började både jag och Thomas äta viktväktaramat.

 

Det gick skitbra, maten vi åt var god, och jag tyckte inte det var speciellt svårt att hålla mig till mina points.

Det tråkiga var bara att medans Thomas gick ner 2-3 kg/vecka, så gick jag upp ca 1 kg inför varje vägning.

Först garvade vi ju åt det, skrattade och sa att jag var nog den enda i hela världen som gick UPP av viktväktarna...

 

Att något inte riktigt stod rätt till, insåg vi nog båda två, den dagen vi skulle tävla högre rapport med Olsson i Eskilstuna.

Vaknar på morgonen, och skall sätta på mig mina tävlingsbyxor, som jag använt 2 veckor innan när vi var i Tärnsjö och tränade, då satt dom bra, och var inga problem att knäppa...

Denna morgon fattades det över 10 cm för att få igen byxorna,,,,  jag ljuger inte,,, vi fick improvisera med hängslen där på morgonen, inga byxor jag ägde gick att stänga över magen.

Och då började även Thomas ana oråd, och tyckte jag skulle kolla upp det...

 

Fick tid på Mariefreds VC kl 14.30 på måndagen den 9 november 2021.

Åker dit i tron att jag skulle bli hemskickad med nån form av medicin mot magkatarr, för det var den mest logiska diagnosen jag kunde tänka mig.

Därför blev jag ganska förvånad, när läkaren började prata om misstanke om vätska i buken, och undrade om jag hade möjlighet att genast bege mig till akuten på Mälarsjukhuset i Eskilstuna.

-Visst, sa jag, jag kan åka på en gång.

-Det vore nog bra, om du kunde få någon att köra dig dit, svarade läkaren.

Oj, tänkte jag, behöver jag en privatchaufför för lite magkatarr, kanske det är magsår då!!!!

Saken var den, att Thomas hade hängt på hästtransporten på bilen, och dragit till IKEA i Västerås för att köpa inredning.

Jag ringde honom, och bad honom komma hem genast,

åsså åkte jag hem och satte mig vid köksbordet för att vänta in honom.

Där hemma googlade jag naturligtvis "vätska i buken", och kände hur paniken började växa...

Inte faaan hade jag ro att sitta där och vänta på honom, jag ringde och sa att jag åker själv, och så bestämde vi att han skulle stanna i Eskilstuna på vägen hem från Västerås och möta upp mig på akuten....

 

Och i det väntrummet händer något som egentligen i det stora hela är en världslig sak, men som där och då gjorde mig arg, ledsen och frustrerad.

För det var så, att när Thomas med mycket möda och stort besvär, lyckats hitta en parkering till bil och hästsläp, och kom för att vara ett stöd till mig, så blev han inte insläppt på akuten.

Pga Covid och allt vad det innebar, så tilläts inga anhöriga i väntrummet, vilket liksom bara var att acceptera, och Thomas åkte hem igen.

Jag kände mig såklart ensammast i hela världen, men det är ju lika för alla..

Eller?????

In kommer en tjej med utländsk bakrund, och hon hade ett följe på hela 5 personer med sig...

Dom skrattade, pratade med varandra, pratade i sina telefoner, och sprang in och ut och rökte.

Sköterskorna var vid ett flertal tillfällen ute och sa till att dom måste avlägsna sig, men dom liksom bara sket i det, och tillslut gav sköterskorna upp...

Usch vad jag mådde dåligt av det respektlösa beteendet där jag satt ensam med min vånda och ångest,

jag hade verkligen velat ha Thomas hos mig där och då..

Men man måste nog sluta vara en sån jävla mes....

 

Nåväl, efter några timmar fick jag komma in på ett rum och träffa en läkare, som också konstaterade att det nog var vätska i buken.

Så efter en stund fick jag komma in och göra en kontraströntgen, och sen blev det ytterligare några timmars väntan innan läkaren kom in och gav mig domen...

 

För det var som dom misstänkte Fullt med vätska i magen, men dom såg också en förändring på äggstocken.

-Förändring, sa jag, är det cancer?
-Ja, svarade läkaren.

-Men det är ju inte så farligt, sa jag, jag behöver inga äggstockar, dom kan ni operera bort...

-Önskar det vore så enkelt, svarade läkaren....

 
Och jag tror faktiskt inte jag förstod allvaret där och då, ibland vet jag inte om jag förstått det ännu,
för vi snackade en stund, och läkaren frågade mig flera gånger hur jag egentligen mådde,
och jag svarade med att jag vet inte,

borde jag må annorlunda?

borde jag skrika och gråta?
borde jag ha dödsångest?

Hon svarade att det finns inga rätt eller fel, alla reagerar olika,,,, 

Jag reagerade med misstro, trodde nog innerst inne att det rörde sig om magkatarr iallafall.....

 

Iallafall, så ville dom att jag skulle läggas in för att tömmas på vätskan,,, och jag sa inte emot, va jäkligt trött och såg fram emot att få en skön säng att få sova i....

Klockan var närmare 01, när jag Äntligen kom upp på avdelningen.

Var så otroligt tacksam över att få eget rum, med egen toalett, så jag somnade helt ovaggad, och sov såååååå jäkla skönt på natten....

 

Vaknade på morgonen och förstod nog fortfarande inte vad som hänt...

Kände mig mest som om jag var på ett bättre hotell, där rumservicen frågade vad jag önskade till frukost...

Blev dock varse, att det inte var något lyxhotell, då ronden kom, och två läkare med allvarliga blickar frågade mig hur mycket jag visste...

Efter att ha pratat med dom i några minuter kom den första ångestattacken.

Jag minns att jag hoppade ur min säng, började slita av mig sjukhuskläderna, och skulle sätta på mig mina egna kläder....

Jag ville bara ut, behövde luft,

sen minns jag att en sköterska kom in med lugnande, och att jag sov mest hela dagen, åkte i sängen till nåt rum där dränage sattes i buken och i höger lunga.....

Minns också vagt att jag pratade med en kurator....

 

Blev kvar på sjukhuset i en vecka, då jag tömdes på totalt 8 liter vätska ur buken och lungan.

Det togs prover, jag röntgades, jag genomgick gynekologisk undersökning...

 

Så Vart står jag nu i denna galna cancervärld?
Jo, jag har fått den första dosen cellgifter, planen är att få 3st med 3 veckors mellanrum, och sen operation,,,, men det vet man inte ännu....

Cancern i min kropp följer inte riktigt förloppet för "det vanliga"

 

Jag har beställt en peruk, och jag har donerat mitt eget långa hår till Barncancerfonden.

Att veta att man ska tappa håret må ses som en bagatell i sammanhanget, det tyckte jag också först, men jävlar vilken ångest det är...

 

Jag mår oförskämt bra, många mår illa av cellgifterna, men peppar, peppar, så har jag hittills klarat mig ifrån det.

Det enda jag känner, är att jag är något så vansinnigt trött, jag går och lägger mig vid 20-tiden på kvällarna, och sover som en stock till 8 på morgonen, sen sover jag också middag 2-3 timmar/ dag.

 

Det är väldigt jobbigt mentalt, att känna att man är så orkeslös, det är så mycket jag vill göra,

men jag koncentrerar mig på att gå minst 1 timmas promenad om dagen.

Och vissa dagar är det skittungt, så tungt att jag grinar för varje steg, och helst av allt bara vill lägga mig ner i en buske och somna.

Men hur trött jag än är, så tvingar jag mig ut varje dag, jag tror det är bra för kroppen att röra på den.

 

Jag tvingar mig också att äta ordentligt varje dag.

För även om jag inte mår illa, så har jag absolut ingen aptit, och jag har tappat 18 kg sen den 9/11-21

Och det är inte bra, jag kommer att behöva en stark kropp den dag det förhoppningsvis blir aktuellt med en operation.

Så många små mål mat om dagen tvingar jag i mig, och även om det inte smakar bra, så ser jag det som ett jobb som skall göras.

Även det en svår omställning för hjärnan, från att i så många år "bantat" och försökt tänka på vad man äter, till att kämpa för att få i sig fett och protein, och att tvinga sig själv att äta trots att inget sug finns....

 

Jag har ljugit när jag säger att jag inte vill träna hund..

För fyyy faaan som jag längtar efter att få träna lydnad med älskade Olsson igen....

Att få göra det, skulle ge dagarna mer mening...

Men jag har blivit Såå jäkla frusen, så jag klarar det inte utomhus i den här årstiden.

Mina tår och fingrar domnar bort, och det tar flera timmar efter att jag kommit in, tills dom tinar upp igen.

Önskar jag badade i pengar, så jag kunde hyra Nykvarns Hundhall en timma varje dag, men med en lång sjukskrivning att vänta framöver, är det tyvärr inte riktigt läge att lägga pengarna där just nu.

Men nog tusan längtar jag efter hundträning.

 

Varför skriver jag då detta?
Har velat fram och tillbaka om jag skulle göra det eller inte.

Endel av mig ville skriva om det redan när jag låg inne på sjukhuset första veckan.

Jag mår ju så bra av att skriva, och jag har faktiskt fört dagbok, sen den där jävla dagen den 9/11-21,

men det blir nog mest rader för mig själv att se tillbaka på, om jag nu någonsin vill blicka tillbaka.

 

Det är svårt, jag har varit öppen med mina närmaste sedan start, men har inte velat prata om det i övrigt.

Samtidigt har det blivit tokigt när jag träffat vänner.

För i dagsläget syns det ju inte att jag är sjuk, och jag känner mig heller inte sjuk.

Därför har kommentarerna blivit,

hur fräsch jag ser ut, 

va mycket jag gått ner i vikt,

va duktig jag varit...

Och jag har stått där och hyllat Viktväktarna, men gått därifrån och känt mig som jordens största lögnerska.

För det är ju liksom inte så, att det inte kommer att komma fram, en dag kommer det att synas, en dag måste jag ändå berätta.

Så därför, för att slippa ljuga mer, så skriver jag om det.

Och jag mår bra av att skriva.

 

Och så måste jag även hylla sjukvården.

Fyyyyy Faaaaan så bra som jag har blivit omhändertagen i detta.

Jag är helt lyrisk över alla fantastiska människor inom vården som jag har träffat under dessa kaosartade veckor.

Personalen på avdelningen när jag låg inne,,, alltså jag kände nästan sorg när jag jag Äntligen blev utskriven och var tvungen att lämna dom.

Personalen på cancercentrum, som står ut med mig och mina miljoners frågor och funderingar.

Och som hela tiden säger,,,

-vi finns här för dig...

Läkare jag träffat, som jag känner att dom verkligen bryr sig, inte bara ställer diagnoser, utan som också följt upp och verkligen frågat, HUR MÅR DU?
Jag fick genast kontakt med en kurator, som stämmer av varje vecka, och som är super att få prata med.

 

Jag har bestämt, att om jag kommer levande ur detta, så ska jag omskola mig och börja jobba inom vården.

Jag vill ge tillbaka, jag vill också gå omkring och vara Fantastisk för någon i en liknande situation.

 

Mitt humör svajar från dag till dag,

ena dagen vaknar jag och är förbannad, och känner ett jävlar anamma att denna cancerskit inte ska få knäcka mig.

Sen dagen efter kan jag vakna, och bara vara så förbaskat ledsen, då gråter jag för allt,

och då är jag så tacksam över att Thomas fått tillåtelse att fortsätta jobba hemma för att finnas för mig.

Jag tycker det är skitjobbigt att vara ensam, och även om jag försöker störa Thomas så lite som möjligt när han jobbar, så är det skönt att kunna gå in till honom en stund när sorgen och ångesten blir allt för stor.

 

För allt är fortfarande så ovisst, jag är fortfarande under utredning, och läkarna vet ännu inte vilken typ av cancer jag har.

Min kropp har inte följt det vanliga förloppet vid den först misstänkta typen av cancer, vilket gör att dom misstänker att det kan vara flera olika sorter av cancer som härjar i min kropp.

I morgon, måndag ska jag in för att ta fler prover, och på torsdag väntar den andra cellgiftsbehandlingen.

 

Och återigen är jag så jävla naiv.

Läkaren ringer och berättar att dom efter att ha haft videokonferens om " mitt fall" vill att fler prover ska tas.

Så berättar han hur det ska gå till, och jag lyssnar och lyssnar, men infon går liksom inte in.

Ta lite prover är väl ingen bil deal.

Meeeen, sen blir jag uppringd av en av dom Fantastiska sköterskorna på cancercentrum, som vill ge lite mer information inför måndagens besök.

 

•Jag ska vara fastande från dagen innan.

•Jag ska duscha i Descutan på morgonen.

•Jag ska vara på avdelningen kl 08.00, men proven skall tas först  kl 11.00

•Jag ska räkna med att ligga kvar på avdelningen ett par timmar efter proverna för observation...

Hmmmmmm, känns inte som om jag bara ska åka in och ta "lite" blodprover....

Men så är det o denna galna cancervärld, man har ingen koll,, bara att gilla läget, och vara glad för att dom gör sitt Bästa för min skull❤️‍🩹

Sen längtar jag ju såklart så in i bomben mycket efter Mormis Morris❤️
Men med denna lynniga sjukdom är det svårt att planera något, jag vet ju liksom inte från dag till dag hur jag kommer att må, och med tanke på infektionskänslighet etc, så avråder läkarna från att träffa "förskolebarn"

Men om jag mår lika bra efter andra dosen gift, som jag gjort efter första, så ska jag försöka få till en liten Jönköpingstripp runt nyår....

Längtar sååååååå❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Filmer och foton som Jonna skickar på Morris peppar mig att jag ska tamejfaan se den Underbara ungen växa upp.

 

Deppigt inlägg, men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig.

Hoppas dock att framtidens inlägg kommer att fortsätta fokusera och handla om hundträning.

Trist årstid nu eftersom det inte händer så mycket i hunderiet, men jag hoppas kunna komma igång å träna efter nyår.

Vi behöver det, både Olsson och jag, från att ha tränat 2 pass om dagen, till att bara gå promenader,

det är en stor omställning,

men jag tycker ändå hon tar det bra, är nog jag som är mest rastlös.

 

Nu önskar jag Alla jag känner en trevlig 4:e advent🕯🕯🕯🕯

Och en Riktigt GOD JUL 🎄 🧑‍🎄

Var Rädda om Varandra💝