Hade egentligen inga planer om att skriva om veckan som gått.

Men sen nu när jag sitter här i hemmets lugna vrå, så märker jag att jag vrider, vänder och ältar allt jag gått igenom i huvudet fram och tillbaka hela tiden..

Och ett sätt att liksom få det ut ur systemet, brukar vara att skriva om det....

Thomas skjutsade mig till Uppsala på måndagsmorgonen den 7/2

Jag hade tid för inskrivning och läkarsamtal på Akademiska klockan 10.30, och vi var som vanligt ute i god tid.

Skönt, jag gillar inte att stressa👌
När vi kom fram till entrén hoppade jag bara snabbt ut ur bilen, utan att knappt säga HejDå, kände att jag låg på gränsen till att bryta ihop, och en avskedskram var inte vad psyket behövde just då.

Fick börja med att träffa en undersköterska, som till en början var jättetrevlig, vi skrattade och pratade.

Hon kollade det mesta, som blodtryck, puls, EKG etc, etc,,,

Sen skulle hon ta blodprover på mig, och jag vet att jag kan vara lite svårstucken, men hon sa själv att hon skulle prova, och om det inte gick skulle hon be en sjuksköterska om hjälp.

Det gick inte så vidare värst bra för henne, men jag försökte ha tålamod, men när hon försökt, jag tror 8 gånger, så föreslog jag lite försiktigt att hon skulle hämta hjälp ändå...

Och hon blev skitförbannad😱

Frågade om det var hon eller jag som hade vårdutbildning och skulle bestämma?
Obehagligt!!!
Men hon fick tillslut hämta en kollega, som klarade det på första försöket 🤔

Nåväl, hon skulle ha tagit covid-test på mig också, men det hans inte med, för eftersom hon strulat, så drog det ut på tiden, och jag skulle träffa en av dom läkare som skulle ingå i operationsteamet dagen efter...

Så jag skulle komma tillbaka till henne efter läkarbesöket...

Läkaren var supertrevlig, och ingav verkligen förtroende.

Vi pratade länge om sjukdomen, om operationen, och tiden efter.

Såklart jag hade 1000 frågor.

Detta följdes upp av att hon skulle göra en gynekologisk undersökning, och eftersom Uppsala är ett akademisjukhus, så fanns där såklart en läkarstudent med, som också då skulle få utföra den gynekologiska undersökningen..

Och det är ju inte speciellt roligt i vanliga fall att ligga där med benen spretandes i vädret medans EN person rotar runt🤮

Nu var dom två, varav det dessutom liksom skulle instrueras i allt som gjordes.

Man låg liksom där och svettades medans läkaren förklarade och beskrev vad hon såg och kände...

Ingen rolig upplevelse, men såklart dom måste få öva, annars kan vi ju inte få några nya duktiga läkare....

När brallorna var uppdragna igen, gick jag tillbaka till undersköterskan för att ta en covid-test.

Och hon var skittjurig på mig för att jag varit så länge hos läkaren, för nu hade hon minsann missat sin lunch.

Men jag kände liksom att det var ju inte mitt fel, först var jag sen till läkaren för att hon själv strulat med blodproverna, och sen längden på läkarbesöket kunde inte jag heller styra över, det tog ju den tid den tog.

Jag har tagit massor av covid-tester, och alla har tagits i näsan, vilket är obehagligt men överkomligt.

Denna dag skulle det av någon anledning tas i svalget, och det klarar inte jag🤮

Jag får sånna jävla spyreflexer, och det hjälpte inte att jag t.o.m satt på mina egna händer, jag slog bort hennes hand så fort den så mycket som nuddade min mun.

Hon blev argare och argare, 😡 rödare och rödare i ansiktet,

och tillslut bara väste hon fram,

-hur svårt ska det vara att gapa, räcka ut tungan och säga Ahhhhh?

-lika svårt som för en vårdutbildad person att ta blodprover, svarade jag.....

Och jävlar, jag trodde hon skulle gå upp i atomer av ilska....

Jaha, sa hon, då får vi göra på något annat sätt, åsså körde hon upp den där pinnen så långt in i näsan på mig, så jag var helt övertygad om att den var påväg att flyga ut genom hjärnan 🤯

Men sen var det iallafall klart, och jag var glad att få lämna den ilskna lilla människan och komma upp på vårdavdelningen...

Hoppas hon bara hade en dålig dag, och var lite matilsk😤

Uppe på avdelningen fick jag träffa en fysioterapeut som kom med lite råd och tips om vad jag kunde tänka på direkt efter operationen.

Kirurgen, som skulle ha huvudansvaret för operationen kom förbi och presenterade sig, han kändes också trygg.

Jag fick träffa narkosläkaren, och det tyckte jag var väldigt skönt att prata med henne, för det var själva sövningen jag var mest nervös över.

Hade också i samråd med läkaren tidigare, bestämt att jag skulle ha epiduralbedövning under och efter operationen.

Man kunde välja mellan epidural och morfin, och jag var först helt inställd på morfin, men läkaren övertygade om att epiduralen skulle passa bättre, så då lyssnade jag på henne.

Så narkosläkaren berättade och visade även hur det skulle gå till...

Sista besöket denna dag var hos "Stomiterapeuten"

faktiskt en titel jag Aldrig tidigare hört talas om, å andra sidan har jag aldrig tidigare befunnit mig i denna galna cancervärld😔

Hos Stomiterapeuten gör man en så kallad stomiritning, vilket i sin tur innebär att man redan innan operationen ritar på magen vart en ev stomi ska sättas.

Fick också massor av information om hur det är att leva med stomi.

Efter det mötet var det som att huvudet svämmade över, och jag hade inte orkat ta in mer information den dagen.

Jag hade sån tur, så jag fick välja om jag ville sova på avdelningen natten mellan mån-tis, eller om jag hellre ville ta in på hotellet som låg tvärs över gatan.

Jag valde hotellet, och det var superskönt att i lugn och ro krypa ner i hotellsängen på kvällen, och ligga och kolla TV.

Nu blev det inte så lugnt och skönt som jag kanske önskat,

för jag fick dricka något vidrigt jävla medel som skulle hjälpa till att rensa tarmarna inför operationen.

Därför blev det några vändor på toaletten under kvällen, och jag kan meddela dom som aldrig gjort en tarmsköljning innan,,,,

att det som ligger i våra tarmar luktar inte rosenbuskar direkt.

FY FAAAAAAN, som det stank, jag stod knappt ut, och känner bara "tur" att jag inte låg kvar på avdelningen med 2 andra som också skulle opereras under tisdagen.

Hajja ligga och känna lukten av 3 personers tarmrensning🤮🤮🤮

Kan väl sen inte påstå att jag sov speciellt mycket på natten, var så fruktansvärt nervös....

07.00 skulle jag infinna mig på vårdavdelningen igen på tisdagsmorgonen för dom sista förberedelserna.

Och då var jag ett skak, grät och hade en enorm ångest.

Tur att personalen där inte var matilska, utan helt suveränt supergulliga 💞

Jag fick lugnade, och började så smått lulla till där i min säng, när dom kommer in och hämtar mig och säger,,,

Nu är det dags!
Åsså rullas jag ut i korridoren, ner genom hissarna och bort till operationsavdelningen, och det känns precis som om jag är påväg till min egen avrättning....

FRUKTANSVÄRT!

Och sen minns jag faktiskt inte så mycket mer.

Minns bara att det var massor med folk runtomkring mig, och alla vara lika lugna och gulliga med mig, sen sattes syrgasmasken på, och det tog nog inte lång stund innan jag sov djupt...

Vaknade upp på uppvaket några timmar senare, och det första jag hade sagt när jag slog upp ögonen var,,,,

- Vill ni att jag ska gå upp och gå nu?

Det var så jäkla inpräntat i mitt huvud hur viktigt det var att snabbt komma upp och röra på mig efter operationen,

så det var väl det enda som snurrade i huvudet just där och då...

Mådde helt OK, hade inte speciellt ont, men var ruskigt torr i munnen, och hade ont i halsen och kraxade som en kråka.

Jag fick låna en telefon och ringa hem till Thomas, det var knappt han hörde va jag sa med min hesa röst.

Kirurgen kom förbi en snabbis, han sa att han skulle komma tillbaka dagen efter, för han förstod att jag inte var riktigt klar i huvudet just då.

Men han sa att operationen gått bra, tom över förväntan bra, dom hade tagit bort dom delar i magen som behövts, (dom tog även blindtarmen, skönt, slipper man brottas med den i framtiden😛)

och dom hade även lyckats skrapa bukhinnan helt fri från all cancer.

HURRA!!!!
Han nämnde ingenting om tarmarna och stomi, och jag vågade faktiskt inte fråga, eller snarare, så ville jag nog inte veta....

Låg kvar några timmar på uppvaket, och hade det faktiskt väldigt trevligt.

"Min" sköterska var hundintresserad, och hade en jaktlabbe som hon tränade lydnad med, och då kan man ju liksom snacka hur mycket och hur länge som helst🙂

Och mitt i vår konversation, vågade jag plötsligt kasta ut frågan jag undrade över...

-Har jag fått stomipåse????
Lyckan rann genom kroppen, när hon svarade,,,

-Nej, det behövdes inte!!!

 Klockan han nog bli närmare 18 på kvällen innan jag fick komma upp på min avdelning, 

minns faktiskt inte så mycket av den kvällen, tror jag sov mest, även om det mest var en orolig sömn genom hela natten.

Varannan timma hela natten kom dom in och tog blodtryck och puls, som båda svajjade en hel del första dygnet...

På onsdagsmorgonen, ville jag direkt efter frukosten (näringsdrycker) försöka komma upp och röra på mig.

Och jäklar så hjälplös man kan känna sig.

Fick först hjälp att sätta mig på sängkanten, och djävlar va det började snurra i huvudet direkt jag satte mig upp.

Det svartnade för ögonen, och jag höll på att svimma flera gånger, 

Men satt ändå så en stund, medans sköterskan baddade mig i ansiktet med en blöt handduk.

Dom tyckte jag skulle lägga mig ner igen, men jag var skit envis, jag SKULLE upp på benen.

Så med ett gåbord och 2 sköterskors hjälp lyckades jag med mycket möda och stort besvär baxa mig upp ståendes.

Tänk att något så simpelt som att ställa sig upp, kan kännas lika stort som att vinna OS-guld (lätt överdrift🤣)

Men hur gärna jag än velat promenera en sväng, så insåg även jag att jag inte riktigt var i det skicket just då.

La mig ner i sängen igen, helt jäkla utmattad, somnade och sov närmare 2 timmar😴

Men sen var jag faktiskt uppe och gick flera gånger under resten av den dagen.

Visserligen bara ett varv runt avdelningen varje gång, men det kändes som en enorm seger.

Jag hade kunnat gå ännu fler gånger, men jag fick inte få upp själv, utan att ha en sköterska med mig, men jag sa verkligen till dom att komma till mig så ofta dom bara kunde.

Nu hade jag nog, även om jag fått,, knappast kunnat ta mig upp själv, för jag hade ju slangar och påsar precis överallt, och det var inte lätt att låta bli att trassla in mig när jag skulle iväg någonstans....

•Jag hade kateter med tillhörande påse

•Dränage från magen med tillhörande påse

•Sond nere i magsäcken med tillhörande påse

•Näringsdropp som droppade ur en påse

•Epiduralbedövning som droppade ur en påse

Många påsar blev det,,,

Lägg därtill att jag på onsdagseftermiddagen var tvungen att få blodtransfusion då mitt HB var alldeles på tok för lågt, men samtidigt som dom gav mig blodet, så togs sonden i magsäcken bort. (det var ju ingen trevlig upplevelse att rycka den🤮)

Knepig känsla det där med att få blod, känns lite konstigt att 2 påsar av en annans människas blod nu cirkulerar i min kropp,,, men självklart otroligt tacksam att det finns blodgivare🙏

På onsdagskvällen fick jag även börja äta mat igen, om än bara soppa till att börja med.

Och snacka om att jag blev överraskad när jag får in en meny, med kanske 30-40 maträtter att välja mellan, och 10 av dom var olika soppor.

Vilket jäkla LYX.....

Fick lite SPA-känsla ändå..

Jag beställde fisksoppa, som faktiskt smakade gudomligt gott, men jag hade ju noll aptit, och fick tyvärr inte i mig mer än ett par skedar🙁

I övrigt så sov jag nog mest hela kvällen.

Men det var bra, för jag vaknade och kände mig ganska så pigg och utvilad på torsdagsmorgonen.

Och då efter frukosten, fick jag Äntligen tillåtelse att börja promenera runt på avdelningen själv utan en sköterska.

Vilken härlig känsla det var att för första gången gå själv (med gåbord)

Jag gled runt där på avdelningen likt en prinsessa, och vinkade överlyckligt till alla vi mötte, och utbrast,,,

KOLLA MIG DÅ, KOLLA VAD JAG KAN!!!!!!!

Lite larvigt kanske, men för mig kändes det väldigt stort😎

Så det var vad jag ägnade dem dagen åt,

promenera och göra andningsövningar.

För det var så att man fick rekommendationer om att göra andningsövningar ca 3 gånger/vaken timma.

Jag ställde klockan på var 20:e minut, och gjorde verkligen mina övningar enligt skolboken.

Personalen sa att dom aldrig tidigare mött en så motiverad patient förut,,, det gjorde mig glad att höra😌

Kanske var det just min enorma motivation som gjorde att jag redan på lördagen, fyra dagar efter operationen blev utskriven och fick åka hem...

Det kändes både skönt och lite läskigt, det kändes väldigt tryggt att hela tiden vara omgiven av proffs...

Men här hemma har jag ju proffset Thomas😍

Han kom och hämtade mig på lördagen, vi stannade på apoteket på Ica maxi påväg hem för att hämta ut alla mina mediciner, åsså sprang jag in och köpte skagenröra och avocado, som jag varit vansinnigt sugen på senaste veckan.

Sen var vi också tvungna att ta en sväng förbi Team Fonzie för att få Hjälp av Fru Fonzie att ta en spruta på mig.

Jag ska ha en spruta varje kväll under kommande 25 dagar, meningen är att jag ska ta på mig själv, men det klarar jag inte, så därför fick vi besöka Fonzies matte som är sjuksyster...

Men SEN, fick jag äntligen kliva ur bilen hemma på Sjövreten.

Tänk vilken härlig känsla, kändes som jag varit borta hemifrån i en evighet, men det var egentligen inte ens en hel vecka😊

Blev inte mycket gjort den kvällen.

Jag satt mest å hängde i en gungstol framför TV:

 
Sååååå skönt att bara vara hemma💝

Käkade lite skagentoast på kvällen, men fick ärligt talat inte i mig många tuggor...
 

Och att sen få gå å lägga sig i sin egen säng, med sitt eget täcke och kudde,,,

Den känslan är obeskrivlig👌

Söndagen blev väääldigt lugn.

Men bara för mig att gå upp vid 8-tiden och pula runt i huset fram till typ 11, var ansträngning nog.

Somnade, och sov nog i närmare 3 timmar.

På eftermiddagen tog jag en liten promenad,,, 

om man nu kan kalla det "promenad", men jag var iallafall ute och luftade lungorna en stund.

Gick HEEEELA vägen ner till vår grind och sen tillbaka😅

 
Woaw😮jag var helt slut efteråt....

På söndagskvällen sen, fick vi besök av syster Maria (Fru Fonzie)

Hon kom för att ge mig dagens spruta, men också samtidigt för att instruera Thomas hur man ger den.

 
Det funkar ju liksom inte att vi under 25 dagar ska åka fram och tillbaka hem till Fonzizarna varje kväll i en månad, för att inte jag vågar ta själv....

Thomas är inte lika feg, utan studerande ingående hur syster Maria gjorde...
 
Passade också på att visa bandaget över operationssåret...

Jag är sprättad från blygdbenet i söder, till bröstbenet i norr😱
 

På måndagen gav jag och hundarna oss iväg ut på vår första promenad.
 
Jag valde att gå utefter den gamla nerlagda järnvägen, där är det rakt och platt, och inte så mycket för mig att snubbla på.
 
Hade bara planerat att gå kortkort, men pratade med dietisten i telefon medans jag gick, så jag glömde bort mig, och det blev en första tur på 30 min.

Och det är ju vanligtvis inte så långt, men jag var väldigt trött när jag kom hem, och sov i 2 1/2 timma...

Även denna kväll kom Världens Bästa syster Maria😍 hem till oss på kvällen för att denna kväll bara finnas behjälplig när Thomas tog sprutan för första gången.
 
Jag var lite nervös, men doktor Franzon skötte sig bra🤩
 
Måndagen var ju dessutom en av mina älsklingskvällar Alla ❤️-dag.

Brukar alltid fira den kvällen med bubblor och skaldjur, men i år var det inte riktigt läge för det.

Försökte mig ändå på att göra kvällen middag lite festlig med löjromspizza och salamipizza.

2 saker som jag verkligen ÄLSKAR 🤤
   
Jag gjorde dom på tortillabröd, så det inte skulle bli så mäktigt, ändå fick jag bara i mig en ynka liten bit av varje, och det var med stor möda🤢

Och det är det som är den stora utmaningen just nu, att få i mig tillräckligt många kalorier varje dag.

För jag FÅR inte gå ner i vikt.

Och för den som aldrig drabbats av aptitsförlust, så tror jag det är svårt att förstå hur tufft det är att tvinga sig till att äta många och små portioner varje dag.

Jag hade haft NOLL förståelse innan jag själv drabbades!
3000 kalorier/dag ska jag äta, och det är fanimej inte lätt, det är ett heltidsjobb.

Tack och Lov för näringsdryckerna jag dricker, och som är skitgoda👌

2 dl innehåller 300kcal👌

Försöker att äta allt som jag gillar, och det smakar ju gott, bara det att det tar totalstopp efter bara några tuggor..

En riskaka med avocado och tomat, är allt som går att få ner till frukost...

   
Men förhoppningsvis är det bara ett kortsiktigt problem, men det är ju nu medans kroppen ska läka som det är så viktigt att den får det bränsle den behöver... 

Så det är så mina dagar ser ut just nu,

äter, gör sjukgymnastik, går promenad, 

   
sover middag,

och sen brukar jag hänga med ut till stallet på eftermiddagarna...

Gör inte så mycket, står mest bara å hänger medans Thomas pysslar med hästarna.

Tycker Waijti har växt Massor på den veckan jag varit borta....
 
Längtar som FAAAAN efter att komma igång å träna hund igen.

Tänker att rapport, frispår och uppletande borde vi kunna köra i helgen💪
Och sen förhoppningsvis kunna leka igång lydnaden igen efter nästa tisdag, då stygnen ska tas bort...

HOPPAS✊🍀

Tills dess får hundarna vila sig i form, och nöja sig med scooterturer och promenader....

Ser inte ut att gå någon större nöd på dom....
 
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
 

😍😍😍😍😍Tack igen för alla hållna tummar, pepp, telefonsamtal, sms och meddelanden 😍😍😍😍😍

Nu känns det oerhört skönt att operationen som jag varit så orolig inför är avklarad.

Men nu ska man ju ingenstans tro att detta är över ännu, även om vi är en god bit på väg.

Så småningom om några veckor, drar cellgiftsbehandlingarna igång igen, fyra behandlingar till är planerade ännu så länge.

Sen vet jag ärligt talat inte vad som händer.

Ha en Trevlig helg alla fina underbara människor därute,

Var rädda om varandra❤️

  Jag ska tamejfaaan sluta med att planera saker, för det blir iallafall aldrig riktigt som jag vill. När vi tidigare i vintras planerade vårens tävlingar, så byggde vi hela säsongen runt att vi ville tävla på ToppTävlingen Kungafärden i Kungälv u...

  Hajja, att jag igår var såååå jäkla trött när vi kom hem från Flen, så att jag inte orkade blogga😱Det har nog fanimej inte hänt tidigare, för jag såg fram emot att skriva redan igår.   Vi var hemma vid 16.30, då packade vi ur HobbeL...

  Ser tillbaka på veckan som gått, och njuter av att den innehållit så mycket hundträning. Gladast är jag över att jag hittat tillbaka till viljan och glädjen i att träna hund igen, Olsson ÄR verkligen en Toppenhund, om jag bara har orken och j...

Mmmmmmmmm, Morris, Min Morris❤️, trött och sliten, men Lycklig och fulltankad med kärlek, sitter jag nu i mitt älskade kök, och ser tillbaka på en helg fylld av villkorslös ren och skär KÄRLEK ❤️ Förstår knappt inte h...

  Men,,, sicken bra påskhelg det blev ändå. Trots att jag först var Väldans besviken över att det inte blev någon husvagnstripp....   Men jäklars som vi velade in i det sista fram och tillbaka, huruvida vi skulle åka eller inte... Det som ti...