Det var måndagen den 31/10...

Jag vaknade på morgonen och kände mig så glad,

jag mådde så bra, och såg verkligen fram emot min sista "lediga" dag.

Dagen efter den 1/11, skulle jag börja jobba igen för första gången på ganska så precis 1 år.

Jag hade veckan innan besökt jobbet, och min nya chef, som jag genast fattade tycke för....

Vi gjorde upp en plan på hur jag skulle arbetsträna till att börja med, och allt kändes sååååå jäkla bra och förväntansfullt...

Jag skulle ju börja med att jobba 25%, och kom på där på morgonen att jag behövde ett nytt läkarintyg eftersom det jag hade gick ut den 31/10.

Så jag ringer till cancercentrum på mälarsjukhuset i Eskilstuna och ber om ett nytt intyg, samtidigt som jag säger till sköterskan i telefonen att jag inte fått något svar på den senaste röntgen som jag gjorde i Katrineholm veckan innan...

Sköterskan säger då att hon ska boka in en telefontid mellan mig och läkaren under dagen så att jag ska få svar.

Toppen säger jag, men då plötsligt ändrar hon sig, och säger att hon bokar in ett fysiskt möte istället.

Nja, säger jag, tar hellre ett telefonmöte eftersom jag ju ändå har 9 mil att åka framochtillbaka....

Nej säger hon, vi lämnar inte ut röntgensvar på telefonen.......

Och då fattar ju jag direkt!!!!
Sist, när allt var bra, då fick jag besked via telefon, och hon ville ju först boka in en telefontid,,,

så jag fattade ju att hon såg att nånting inte var som det skulle....

Min bilfärd ner till Eskilstuna var inte kul, fy faaan vilken ångest jag hade.

Thomas erbjöd sig att följa med, men jag kände bara att det inte skulle göra nån skillnad....

Och så kommer jag in till läkaren, min favvoläkare som jag tycker mest om av alla jag träffat, och som jag nästan känt att jag blivit lite "kompis" med...

Men när hon uttalade dom där förbannade jävla orden om att dom sett nånting på röntgen som inte såg ut som det skulle,,, då ville jag bara ställa mig upp och slå henne.

Slå henne hårt, säga att va faaan, varför ljuger du för mig?

Men jag slog henne inte, jag kände bara att jag blev ganska så tom, så uppgiven på nåt vis.

I min vildaste fantasi trodde jag inte att det skulle vara något, jag mådde ju så jäkla bra....

Min enda tanke var,,,,, 

Jag Orkar inte en gång till......

Men det är ju det, man "orkar" ,,, man måste orka,,, man har ju liksom inget annat val....

Jag minns att jag ringde Thomas direkt när jag kom ut från sjukhuset, och att vi båda grät.

Jag skulle ha åkt och lasrat Glock på em, men kände att jag orkade inte, och lämnade återbud...

Jag kontaktade jobbet och sa att jag kommer inte imorgon.

Jag ringde försäkringskassan som legat på sista tiden och undrat när jag skulle börja jobba igen.

Så mycket praktiskt att ta tag i, och helt otroligt att hjärnan ändå orkar ta tag i sånt, när allt bara är kaos.....

På lördagen, veckan efter beskedet, var ju då jag skulle debutera med Olsson i Elitrapport i Falköping, och det var faktiskt ytterst nära att jag lämnade återbud till det också...

Tappade liksom gnistan till allt, men i slutet på veckan bestämde vi ändå att vi skulle åka, och det var egentligen inte suget efter att få tävla som avgjorde, utan att jag visste att jag där skulle få umgås med underbara rapportkompisar under en hel dag.

Och nu såhär i efterhand är jag ju såklart så otroligt glad över att vi valde att åka...

Det blev en fin helg💖

Första steget som nu skulle tas, var att göra en biopsi för att ta reda på vad det var dom såg på röntgenbilderna...

Jag fick en tid redan veckan efter, vilket kändes skönt, man vill ju liksom få bollen i rullning...

Så på torsdagsmorgonen gick jag upp 05.30,,, dubbelduscahde i Descubutan, och anlände till avdelningen på Eskilstuna klockan 07.00

Blev inskriven, prover togs, bytte om till operationskläder, och fick ett delat rum där jag skulle ligga och vänta tills det var dags för biopsin klockan 11.00

Och plötsligt så väller det in 3 personer iklädda något som såg ut som en bombutrustning.

Dom tar tag i min säng, kastar på mina personliga ägodelar såsom skor, kläder och en väska och drar ut mig ur rummet, och jag hinner tänka att va faaan brinner det?🔥🔥🔥🔥🔥🔥

Men då visar det sig att mina prover jag tagit, inkl Covidtest, visade att jag testade positivt för Corona, och därför blev körd till isolering....

Nya prover togs, och sen blev jag hemskickad utan att få göra nån biopsi...

Det skumma i detta, är att jag, som då är dödssjuk,,,, inte fick så mycket som ett endaste symtom på nån förkylning el dyl, medans Thomas,,,, som man ju hoppas är "frisk" för övrigt, insjuknade i en visserligen ganska mild förkylning med lite feber,,, men på mig märktes inte nånting....

SKUMT!!!!!

Iallafall var det fruktansvärt frustrerande att inte få biopsin gjord, och därför skjuta på behandlingsstart....

Man vill ju liksom komma igång om man nu måste,

nu funkar det ju tydligen inte så, men för mig som sjuk, så tror man liksom att för varje dag man sinkas, så sprids skiten fortare än fortast...

Och man vill ju liksom bara komma igång för att Dö, cancerjävel Dö🔪🔪🔪🔪

Men nu är vi igång.

Första cytostatikabehandlingen av sex är insprutad i min kropp...

Ett annat gift än det jag fick förra gången....

Detta är så giftigt, så skulle det läcka ut nån droppe på min hud är det så giftigt så det riskerar att fräta sönder huden, och jag kan behöva göra en hudtransplantation...

Jag bara hoppas ju att sköterksan är stadig på handen....

Vanligaste biverkningen av detta, förutom illamående, är att huden tar ordentligt med stryk, jag får inte ha några åtsittande kläder, för då riskerar det att huden liksom skaver sönder.

Jag har inte burit BH sen behandlingen startade, man får ju ändå vara glad för att det är vinter, och man har mycket kläder på sig, hade inte tyckt det varit så kul att springa runt med lösa tuttar mitt i sommaren😅 när man har mindre kläder på sig.....

Det gäller att tänka positivt😏och hitta dom positiva små ljusglimtarna som finns...

Måendet i övrigt är väl "sådär"

Mentalt känner jag mig stundtals ganska uppgiven, jag har ställt mig in på att jag kommer inte att bli pensionär,  

vi kommer inte att bli gamla ihop i Spanien jag och Thomas, det som vi så länge pratat om, planerat och sett fran emot...

Det gäller nog för mig att leva och njuta här och nu, och det försöker jag verkligen göra...

Jag skulle just nu behöva fler hundar...

Fick jag välja så skulle jag träna hund hela dagarna....

Men egentligen skulle jag ju vilja att min lilla älskade fröken Olsson fick vila från lydnadsträning under vintern, men att träna hund är det enda jag vill och tycker är roligt, så därför blir det träna av i Nykvarns fina Hundhall så ofta jag bara orkar i veckorna....

Gifterna jag får nu, känns lite mer nyckfulla, och jag vet inte hur jag mår från dag till dag, men jag försöker verkligen gå minst en timmas hundpromenad på förmiddagen, och sen träna på eftermiddagen om det finns lediga tider i hundhallen....

Jag hade först inte tänkt skriva något om denna Jävla skiten vi återigen befinner oss i,,,

jag berättade tidigt för dom som står mig närmast, och dom har varit ett enormt stöd för mig.

Sen om någon har frågat hur jag mår, så har jag svarat ärligt.

Men på senare tid har frågorna blivit fler och fler, och jag har så svårt att ljuga, därför känns det nu som en lättnad att få ösa ur mig all skit.....

Jag tänker fortsättningsvis inte tynga bloggen med cancerskit, utan fortsätta fokusera på Livet på Sjövreten, men det känns lite som en lättnad faktiskt att inte behöva ge skenet över att allt är guld och gröna skogar...

Vissa dagar är mer pestiga än andra,,,, och det är bara att gilla att Sånt är Livet....

Tack för All Kärlek ❤️i alla kommentarer, jag gråter när jag läser, och skulle vilja svara och tacka alla induviduellt,,,

Men jag har inte den tiden,,, så från hela mitt hjärta ett stort 

TACK🤩

  Jag ska tamejfaaan sluta med att planera saker, för det blir iallafall aldrig riktigt som jag vill. När vi tidigare i vintras planerade vårens tävlingar, så byggde vi hela säsongen runt att vi ville tävla på ToppTävlingen Kungafärden i Kungälv u...

  Hajja, att jag igår var såååå jäkla trött när vi kom hem från Flen, så att jag inte orkade blogga😱Det har nog fanimej inte hänt tidigare, för jag såg fram emot att skriva redan igår.   Vi var hemma vid 16.30, då packade vi ur HobbeL...

  Ser tillbaka på veckan som gått, och njuter av att den innehållit så mycket hundträning. Gladast är jag över att jag hittat tillbaka till viljan och glädjen i att träna hund igen, Olsson ÄR verkligen en Toppenhund, om jag bara har orken och j...

Mmmmmmmmm, Morris, Min Morris❤️, trött och sliten, men Lycklig och fulltankad med kärlek, sitter jag nu i mitt älskade kök, och ser tillbaka på en helg fylld av villkorslös ren och skär KÄRLEK ❤️ Förstår knappt inte h...

  Men,,, sicken bra påskhelg det blev ändå. Trots att jag först var Väldans besviken över att det inte blev någon husvagnstripp....   Men jäklars som vi velade in i det sista fram och tillbaka, huruvida vi skulle åka eller inte... Det som ti...